Min varukorg

Historien bakom Magiska masken

Den levande masken Twisty – ett tidsdokument från det kalla kriget.

Under 1970-talets mitt gjorde ”Den Levande Masken” (Twisty) sin entré i nöjesbranschen. Nja, eftersom ingenting är nytt under solen så var det säkert några trollerikonstnärer som redan på 1930-talet jonglerade med samma plyschmask som såg otäckt levande ut. Men det är en annan historia. ”The world goes around and around and around” … som vi alla vet.

Min far, som drev Butterick’s från 1953 till 1976, fann sin lycka genom att bland annat hårdlansera ”Den levande masken” på Drottninggatan under mitten av 1970-talet. Studenter från Sydeuropa kom under sommarmånaderna och demonstrerade den förbryllande masken för häpna svenskar. Pappa försedde studenterna med maskar, de demonstrerade, och maskarna kryllade ut i samma takt som pengarna strömmade in.

Dock satte marknadssystemet, eller det så kallade ”kaptialistiska systemet”, snart in sina krafter. Alltefter det att studenterna sålde fler masker så blev deras kvällar senare och allt djupare in i det frodiga kroglivet i Stockholm. Studenterna kom inte till jobbet dagen efter och pappa Folke fick stå där med sina maskar som han investerat stora lager i.

1976 lämnade Folke jordelivet och Butterick’s stod utan ledare. Jag kastades hastigt in i rollen att efterträda min klurige far. Mycket gick snett och några få saker gick bra i början. En av dem som gick bra var ”Den levande masken” – Twisty.

Som en av de första i Sverige började jag redan 1977 att experimentera med att sälja saker med hjälp av demonstrationsfilmer. Till buds stod en filmkamera som jag inhandlade 1977 för 25.000 kronor samt en professionell projektor för ungefär 15.000 kronor. Investeringen blev således 40.000 kronor vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 165.000 kronor. Men med tusentals människor som passerade Butterick’s skyltfönster på Drottninggatan var det väl värda pengar eftersom Butterick’s på detta vis var först i landet med oerhört lokal TV-reklam.

Förbipasserande stockade sig framför skyltfönstret för att titta på celluloidrullen som spottade fram flimriga bilder av en plyschmask som syntes vara helt livs levande. Strömmen in till butiken för att köpa ”döda levande maskar” var strid. Butterick’s var ännu en gång först! Det som sedermera kom att kallas för ”videodemonstrationer” – och sedan ”dvd-demonstrationer” – och sedan TV-demonstrationer såg första gången dagens ljus på Butterick’s under namnet ”celluloid-demonstrationer”. Dagligen fick personalen krypa ut i skyltfönstret för att reparera söndersliten film med lim som satte både känslor och sinnen i svall. Men det var det värt, för ”Den levande masken Twisty” blev en stor succé.

Vårvintern 1978 var jag på den stora inköpsmässan för leksaker, juldekorationer och maskeradartiklar i Nürnberg. Det kalla kriget stod på sin höjdpunkt och Östtyskland hade lagt under sig en av de 5 mässhallarna. Där kunde man köpa serietillverkade festartiklar till fullkomligt vansinnigt låga priser – under förutsättning att man kunde fylla en godsvagn. De enda artiklar som kunde fylla dessa kriterier för Butterick’s del var serpentiner och ”blåsormar” – eller ”rullmopsar” – eller ”flärpor” – kärt barn har många namn

Jag hade stort behov av att köpa en godsvagn av serpentiner och en fylld med rullmopsar så jag släpade mig motvilligt fram till den Östtyska montern. För att över huvud taget få komma in i montern måste man registrera sig med giltigt pass och genom att fylla i ett formulär vilket tog ungefär 30 minuter att plottra fullt med fullkomligt onödiga uppgifter. Montern var omgärdad av en ”Berlinmur” – dock utan dödsbringande säkerhetsvakter, kulsprutetorn och ”mördarhundar”.

Pliktskyldigt fyllde jag i mitt formulär och jag registrerades. Sedan hänvisades jag att ta plats i väntrummet för att få möta den korpulente, svettig politrucken Müller i sin blanka kostym med sladdriga sömmar. Han var avdelad av den gigantiska Östtyska staten att sälja serpentiner och rullmopsar. Herr Müller tog flåsande emot mig och jag bad genast om ”årets prisnotering” för serpentiner. Han ursäktade sig och såg till att en vacker dam försedde mig med så kallad ”Rysk Champagne” under tiden han tog reda på dem aktuella dagsnoteringen för serpentiner.

Naturligtvis insåg jag det försåtliga i att man ville supa ner sina kunder innan de på allvar skulle konfronteras med DDR’s försäljningshajar. Jag visste att Herr Müller skulle vara borta någon halvtimme för att låta alkoholen verka på mig och för att han genom en mängd telefonsamtal upp i hierarkin skulle få reda på dagsnoteringen av serpentiner. Likt en plyschorm slank jag därför ut ur montern för att göra något annat än att låta mig föras in i dimmorna inför mina inköp.

Väl ute i friheten visste jag att jag hade någon halvtimme på mig att med luft under vingarna lukta mig till affärer. Jag råkade gå förbi en monter på ca 3 kvm (att jämföras med Östtysklands 6000 kvm stora monter). I den satt en herre invid en liten TV-apparat kopplad till en DVD-spelare. I TV-apparaten ringlade sig ”Den levande masken Twisty” fram och tillbaka, upp och ned, samtidigt som försäljaren kämpade för att hålla sig vaken. Jag stannade länge och betraktade TV-burken och mannen som halvsov bredvid den. Säkerligen stod jag där i femton minuter och konstaterade att väldigt lång tid gått utan att den halvsovande mannen hade behövt byta utsliten celluloidfilm.

En stressituation uppstod eftersom jag förstod att herr Müller inne i DDR’s monter snart skulle finna fram till dagskursen för serpentiner – och rullmopsar. Kort och koncist presenterade jag mig för den halvsovande mannen, lämnade mitt visitkort och frågade om priset för en DVD-burk och 10.000 av ”Den levande masken Twisty”.

Jag visste för en gångs skull att produkten gick att sälja – bara den demonstrerades. Den halvsovande mannen blev bryskt väckt ur sin dvala och han gav mig på stående fot en pris som inte gick att tacka nej till. Visserligen blev Butterick’s halva rörelsekapital i ett nafs förbrukat, men affären var som mejslad ur granit för min del. DVD-maskinerna ingick i den stora ordern och Sverige fick sin första TV-reklam i skyltfönster och i butik.

Handslaget och ordersignaturen med min holländske, halvsovande och nu yrvakne vän, tog ungefär fem minuter. Jag hastade genast tillbaka till Östtysklands monter, förevisade mitt pass i receptionen och satte mig invid mitt orörda ”Champagneglas”. I samma sekund stormade Herr Müller svettdrypande in i väntrummet och sade ”0,05 US-Dollar för 10 serpentiner vid köp av 50.000 rör om 10 serpentiner – alltså en godsvagn”.

Vad Herr Müller inte visste var att jag just gjort mitt livs affär – fem minuter tidigare.