Min varukorg

Advokaten som skrev en världshit.

Vi ger dig ett samtalsämne till grillfesten eller i fikarummet. Förslagsvis att prata om den fjärde juli. Läs när Skägghandlaren berättar om hur den amerikanska nationalsången föddes in i historien.

Året var 1812. USA hade utropat sig som självständig nation 36 år tidigare. Nu ville engelsmännen försäkra sig om att amerikanerna inte skulle blanda sig i Napoleonkrigen i Europa. Amerikanerna kände (och känner) stor tacksamhetsskuld till fransmännen för deras hjälp under revolutionskriget 1775-1783 . Därför iscensatte engelsmännen ett rent terrorkrig för att hålla den amerikanska armén sysselsatt på hemmaplan. Kriget kallas för ”The War of 1812”.

Den 24 augusti 1814 hade engelska sjöstyrkor seglat upp i Chesapeake Bay och landstigit i området kring huvudstaden. Man stack bl.a. kongressbyggnaden och Vita huset i brand. President Madison fick fly från sin boning hals över huvud. Bland det som i all hast räddades var det magnifika porträttet av George Washington som i dag pryder den amerikanska 1-Dollarsedeln. ”Vita huset” vi ser i dag är således ”version II”.

bild1BengtUSA

Under striderna hade engelsmännen tillfångatagit en av många älskad läkare som hette Beanes. Man hade fört honom till skeppet ”The Tonnant” som låg utanför Baltimore. Efter lösa anklagelser om spioneri hotade man att hänga honom. Civilbefolkningen i Baltimore lät övertala den duktige 34-årige advokaten Francis Scott Key att ta sig ut till det brittiska fartyget med uppgiften att få doktor Beanes fri. Efter att presidenten sanktionerat aktionen roddes Key ut i en slup till det engelska slagskeppet.

Keys vassa pläderingar gjorde att engelsmännen lovade frige Dr. Beanes. Dock måste man vänta eftersom engelsmännen just var i färd med att anfalla det amerikanska fortet Fort McHenry. En förlust av fortet hade varit förödande för amerikanerna eftersom engelsmännen då fått fri väg att föra in trupper för att ta Washington D.C.

I väntan på frigivningen behandlades Francis Scott Key och Dr. Beanes värdigt av engelsmännen som självsäkert förklarade att Fort McHenry snart skulle kapitulera inför det stundande hårda bombarde-manget.

Eftersom Fort McHenry hade som uppgift att skydda inloppet till den amerikanska huvudstaden hade man försett det med en gigantisk amerikansk flagga. Den är jättelik och mäter 14 gånger 10 meter.

bild2BengtUSA

Vid soluppgången den 13 september satte bombardemanget igång. Det skulle komma att vara i 25 timmar med bara korta uppehåll. För dåtiden var eldkraften oerhörd. Nyligen hade krigsingenjörer kommit på att granater skulle göra större verkan mot trupp och materiel om de kreverade innan de nådde marken. Men precisionen var dålig och bomberna kreverade i sprakande ljussken under alla tänkbara stadier av sin luftfärd. Om syftet med beskjutningen inte hade varit så ondskefullt, skulle den därför vara ett vackert skådespel att jämföras med en påkostad fyrverkeriföreställning.

Key och Beanes åsåg som fångar det fasliga skådespelet. Deras blickar riktades ständigt mot flaggan, som visserligen under krevaderna blev alltmer sargad, men envist vajade i vinden.

Under den kommande natten stod Francis Scott Key vid relingen och tittade in mot sina modiga landsmän som smäktade under beskjutningen. Hans vakade troget på flaggan för att se om den fortfarande vajade i granaternas ljussken.

Framåt morgonen började hans krafter tryta. Utmattad efter den strapatsrika dagen och natten slumrade han till. Plötsligt vaknade han i ångest. Bombardemanget hade upphört och en spöklik tystnad infann sig. Röken från kanondäcken låg tung men inga skott avlossades och stillheten var skrämmande.

Key rusade fram mot relingen samtidigt som han väckte Beanes med sitt rop: ”Flaggan, flaggan, är den fortfarande kvar?” Mörkret hindrade Key från att se om flaggan fortfarande var hissad. I svår väntan sökte han febrilt efter ett tecken på att Stjärnbaneret fortfarande stod upprätt.

Vid morgonsolens första strålar såg Key det sargade Stjärnbanéret stolt vaja i vinden och han brast genast i gråt. Nu förstod han att engelsmännens ammunition var slut och att amerikanerna uthärdat striden. Inloppet mot huvudstaden var fortfarande skyddat.

När Key samlat sig, och torkat glädjetårarna, tog han fram en gåspenna, satte sig omtumlad ner och skrev på baksidan av ett brev som han råkade ha i fickan:

bild3BengtUSA

Oh, say can you see, by the dawn’s early light,
what so proudly we hailed at the twilight’s last gleaming?
Whose broad stripes and bright stars, through the perilous fight,
o’er the ramparts we watched, were so gallantly streaming?
And the rockets’ red glare, the bombs bursting in air,
gave proof through the night that our flag was still there.
O say, does that Star-Spangled Banner yet wave
o’er the land of the free and the home of the brave?

 

Efter att eldgivningen upphört blev Key och Beanes satta på fri fot. De roddes in till Fort McHenry där de mottogs under stor glädjeyra av de modiga männen som försvarat fortet. Melodin till den dramatiska versen ”lånades” senare från en traditionell engelsk dryckessång. För att musiken skulle passa till Key’s målande ord ändrades melodin marginellt.

Den engelska flottan seglade ut och engelsmännen har sedan dess aldrig återkommit till den amerikanska huvudstaden som fiender.

Av uppenbara skäl får den amerikanska flaggan, till skillnad från t.ex. den svenska, vara hissad om natten. Dock är förutsättningen att den är belyst av strålkastare – eller av granatsken.

Bengt Olander

 

Fotnot: Den beskjutna flaggan finns i dag att beskåda på The Smithsonian Institute i Washington D.C.

Sången är svårsjungen. Detta bland annat för den höga och utdragna tonen på ordet ”free” i sista raden. Det sägs att Key medvetet prickade in ordet på den höga tonen eftersom friheten alltid är svår att nå. En svårsjungen ton kallas med amerikansk folkhumor för ”A Francis Scott key”.